Min far har flera olika arbeten och uppdrag. Ett av dessa arbeten är att vara ”god man” dvs ekonomiansvarig för personer som av något skäl inte själva kan ansvara sin privatekonomi. Nu har han fått ett dödsbo att ta hand om – eller mer konkret ett radhus att tömma på innehåll och sälja. Jag var där igår och hjälpte till att sortera och slänga saker men också lägga undan sådant som jag själv var intresserad av att köpa. Det var med blandade känslor jag steg över tröskeln. Det var ett hem jag kom in i, men samtidigt så var det ett dött hem eftersom ingen bodde där. Det var med respekt jag började plocka i saker och se mig omkring, men samtidigt fanns en enorm nyfikenhet och förväntan. Det var nästan så man fick skämmas lite för sig själv när tanken ”vilka skatter finns det här?” poppade upp… Två timmar senare kom jag ut därifrån med ett antal artiklar som kommer passa bra i mitt eget hem, både för nytta och nöjes skull. Kanske mest för nöje. Men nog är det lite märkligt det som Jesus ändå påpekade en gång… att nakna föds vi in i livet, och nakna ska vi lämna det igen – det vi äger under en livstid är trots allt bara ett lån. Hur stora skatter de än tycks vara.

Det är strax lunch. Härliga måltid, here I come! Det har varit ganska stressigt nu på förmiddagen – först försenat morgonmöte och sedan snabbt som tusan hinna förbereda inför vardagsgudstjänst med Kyrkklockans förskola (japp, kyrkans egen)… Men bra gick det. Och nu är det dags… äntligen… efterlängtade… underbara… lilla… LUNCH! Vi är ett alltför fåtal som uppskattar lådans innehåll, idag nämligen bestående av blodpudding. Min mormor kan dock med glädje berätta om hur jag ända sedan mycket späd ålder alltid uppskattat denna anrättning. Idag med lingonsylt. Men vad babblar jag på för? Jag var ju påväg någonstans… Trevlig lunch! *sätter av mot micron*

/Anna